Bild
;
Tema: livsmiljöer

Djupa mjuka bottnar

Från drygt 20 meters djup och ända ned i de djupaste mörka hålorna, ligger ett tjockt lager av slam som en slöja över botten och suddar ut konturen av berg och stenar. På dessa väldiga lerslätter lever ett unikt mjukbottensamhälle bestående av olika djur men inga växter.

Lerbotten med bakteriefilm och enstaka musslor. Foto: J Lokrantz/Azote

Nästan inga årstider

På djupet finns nästan inga årstidsväxlingar, utan temperaturen är ungefär fyra grader året runt. Djuren som lever här har en annan livscykel jämfört med djur som lever i grundare områden. I Östersjön blir exempelvis både skorven och vitmärlan äldre, och skorven även betydligt större, i djupa områden.

Djuren på djupet

I leran på de större djupen hittar man på västkusten stora anemoner och koraller som står rakt upp från bottnen med utslagna polyper. Anemonerna fångar nordhavsräkor och annat som simmar förbi med hjälp av sina bedövande nässelceller som sitter på tentaklerna. Kolonibildande koraller, som piprensare och sjöpennor, fångar plankton och annat dött material som sakta faller neråt genom vattenmassan. Ibland är det så rikligt med nedfallande material så att det ser ut som om det snöar, det kallas till och med marin snö. Sjögurkor och krabbor patrullerar ytan. I hålor bor havskräftor och mindre fisk. Pigghaj och rockor jagar utefter botten eller vilar sig på leran.

Grävande djur syresätter

Vissa av de djupa, mjuka bottnarna kan se öde ut men ändå myllra av liv. De bottenlevande smådjur som lever här har ju ingen vegetation att gömma sig i för att undkomma att bli uppätna, och den vanligaste taktiken är därför att gräva ner sig. Djuren som lever i leran gräver gångar och för ner näring. Detta är viktigt för att syresätta den djupa bottnen. Även om artantalet är litet kan antalet individer av de olika arterna vara mycket stort. Ett bra exempel på detta är lerormstjärnan på västkusten. De kan vara så många som flera hundra per kvadratmeter. Medan dess armar sticker upp i vattnet för att fånga mat så ligger kroppen väl skyddad nere i leran. Det finns en del fiskarter som gärna äter smådjur på dessa bottnar, som till exempel hornsimpa, torsk och plattfiskar. Även ormstjärnans armar stryker ibland med, men de växer ut igen efter några veckor.

Även på djupa bottnar finns djur på bottnarna eller nergrävda i sedimenten. De flesta lever på nedfallande material från vattnet ovanför. Foto:J Lokrantz/Azote

Östersjöns djupa lerbottnar är mer artfattiga än västkustens och Bottniska viken är ännu artfattigare än övriga delar av Östersjön när det gäller större bottenlevande djur. Östersjömusslor och vitmärlor är typiska i Bottenhavet. Den för Östersjön främmande havsborstmasken Marenzelleria har under senare tid etablerat sig i hela Östersjön. Östersjömusslan finns upp till norra Kvarken, och i Bottenviken finns främst vitmärla, skorv och havsborstmaskar i de djupa bottnarna.

Havets eget arkiv

Det snöar hela tiden ner material till de djupa bottnarna, till exempel i form av döda djur- och växtdelar. En hel del av detta material äts upp av djuren som lever där, men en del hamnar också på eller i bottnarna. Genom att ta prover på olika djup i dessa bottnar går det att gå tillbaks i tiden och utläsa hur förhållandena varit. På sätt och vis kan man säga att dessa bottnar utgör ett historiskt arkiv.

Döda bottnar

Ännu djupare ned är det ofta syrebrist, och då täcks botten av ett gulvitt bakterieskikt. Denna typ av bottnar finns naturligt i djuphålor, men utbredningen av dem har ökat radikalt som ett resultat av människans utsläpp av näring som fosfor och kväve. När syrehalterna är så låga att inga djur klarar av miljön betecknas bottnarna som döda, även om det fortfarande finns ett rikt liv av olika bakterier.

Syrefri botten med svavelvätebakterien Beggiatoa. Foto:J Hansen/Azote

Men mitt i allt det dåliga finns en sak vi kan utnyttja. Dessa bottnar kan ofta vara särskilt bra historiska arkiv, eftersom sedimentlagren inte rörs om av grävande bottendjur. Det är då lättare att bestämma åldern på olika avlagringar.

SVAVELBAKTERIER
I Östersjöns skiktade vatten blir syrehalterna låga på djupa bottnar. Det är till viss del en naturlig process, men effekten blir förstärkt av övergödning. Så länge det finns åtminstone lite syre i bottenvattnet kan bakterier och bottenlevande djur använda sig av det för att bryta ner organiskt material. När allt syre är förbrukat tar svavelbakterierna vid, och använder sulfat istället för syre för nedbrytningsprocessen. Resultatet blir att det bildas giftigt svavelväte, och fisk och andra djur flyr eller dör. Svavelbakterierna är det enda livet i dessa bottnar, som man brukar kalla ”döda bottnar”.

MER LÄSNING