Bild
Bild: Johan Persson, Upplandsstiftelsen
;
Tema:

Växtsamhället

Den omfattande inventeringen av Svealandskustens grunda vikar presenteras i form av figurer för varje vik. Här beskrivs och förklaras figurgruppen Växtsamhället i närmare detalj. Begreppet täckningsgrad förklaras, de sex olika artgrupper som ingår i pajdiagrammet presenteras närmare och anledningen att trådformiga alger visas på ett särskilt sätt beskrivs.

?d=3364

Täckningsgrad

Vikarna har inventerats i slutet av sommaren när undervattensvegetationen är som mest utvecklad. Den samlade täckningsgraden av undervattensväxter i viken har skattats av en snorklare längs med minst tre transekter som lagts parallellt med längsriktningen på viken. Detta ger en uppfattning om hur stor del av botten som är täckt av växtlighet.

Den procentuella täckningen av varje art har skattats inom en fyrkantig inventeringsruta som lagts längs transekten var tionde meter, och ett medelvärde har beräknats för artgrupperna. Detta ger en bild av vilka artgrupper som förekommer och dominerar i viken.

Blåstång

Blåstången, Fucus vesiculosus, kan bli upp till en meter hög i skyddade vikar, men är mindre på platser utsatta för vågor. Där vattnet är lugnt utvecklar blåstången luftblåsor i grenvecken som hjälper den att stå upprätt från klippan. I grunda vikar är det vanligt att blåstången lever löst liggande på mjukbotten. I stora delar av Östersjön är blåstången den enda stora fleråriga brunalgen som finns.

Havsnajas

Havsnajas, Najas marina, är vanlig i avsnörda havsvikar längs Svealandskusten. Den växer främst grunt ned till ungefär 1,5 meters djup, men kan förekomma djupare. Den bildar ofta mattlika bestånd i miljöer med stillastående vatten och mycket gyttjig botten. Växten är styv men skör och går lätt sönder när man tar i den. Den är känslig för de förändringar i miljön som uppstår i marinor, med exempelvis ökad vattencirkulation och vågsvall.

Kransalger

Längs svealandskusten finns åtta arter kransalger av släktet Sträfsen (Chara) och en art av släktet Rufsen, det är havsrufse, Tolypella nidifica.
Bilden visar rödsträfse (Chara tomentosa)

Sträfsen och rufsen tillhör grönalger, men är mer lika kärlväxter. De fäster inte direkt på sten och klippor utan har rotliknande trådar som håller dem fast på mjuka bottnar. Kransalgerna har fått sitt namn genom växtsättet med sidogrenar i tydliga kransar. Vissa av dem ger ett krasande ljud ifrån sig när de bryts. Det beror på att de innehåller mycket kalk. Kransalgerna producerar ämnen som kan minska tillväxten av mikroskopiska alger i vattnet, vilket gör vattnet klart och mer ljus kommer kransalgerna till del. Dessa ämnen ger kransalgerna en markant lukt.

Nateväxter

Nateväxter (Potamogetonaceae) är en familj av enhjärtbladiga växter inom ordningen Alismatales. I den här gruppen finns flera av de vanligaste arterna i Östersjön. Nateväxterna har antingen breda, tunna blad eller spretiga och gräslika blad. Vissa är korta medan andra kan bli flera meter höga. De kan bilda täta djungler vid gynnsamma förhållanden.

Vi har inkluderat släktena natar (Potamogeton, Stuckenia), hårsärvar (Zannichellia) och natingar (Ruppia) bland nateväxter, även om den sistnämnda numer tillhör en egen familj (Ruppiaceae).

Bilden visar borstnate (Potamogeton pectinatus)

Slingor

Slingor är vanliga i vågskyddade och grunda miljöer med mjukbotten. Det finns fyra arter av slingor i Östersjön, varav två är mycket vanliga. Axslinga, Myriophyllum spicatum, är den vanligaste i södra Östersjön upp till Uppland. Från Uppland och norrut blir knoppslingan, Myriophyllum sibiricum, mer vanlig. Båda arterna kan bli mycket höga, upp till strax över två meter. Axslinga har ofta en vackert klarröd stjälk, medan knoppslinga har en mer urblekt, benvit stam.

De två andra arterna är hårslinga, Myriophyllum alterniflorum, och kransslinga, Myriophyllum verticillatum, som förekommer från Uppland och norrut. De är vekare än ax- och knoppslinga.

Bilden visar hårslinga

Övriga

Mindre artgrupper eller sällsynt förekommande alger och växter har slagits ihop under rubriken Övrigt. I denna grupp ingår exempelvis smörblommans vattenlevande släktingar möjor (Ranunculus) och Östersjöns sjögräs, ålgräs (Zostera marina). Här finns svanslika växter som hornsärv (Ceratophyllum demersum) och hästsvansar (Hippuris) tillsammans med små, krypande arter som lånkar (Callitriche), korsandmat (Lemna trisulca) och näckmossa (Fontinalis) samt alger som sudare (Chorda filum), kräkel (Furcellaria lumbricalis) och östersjösallat (Monostroma balticum).

Bilden visar hjulmöja (Ranunculus circinatus)

Trådformiga alger

Trådformiga alger har skattats som en gemensam grupp i en femgradig skala. De är ofta mycket svåra eller omöjliga att artbestämma av en dykare i fält. De trådformiga algerna i det här datamaterialet har huvudsakligen växt på annan vegetation, som så kallad påväxt eller epifyt, och bestått främst av grönslickar (Cladophora spp.), tarmalger (Ulva spp.), trådslick (Pylaiella littoralis), molnslick (Ecotocarpus siliculosus), smalskägg (Dictyosiphon foeniculaceus) och ullsläke (Ceramium tenuicorne).
Bilden visar smalskägg

De trådformiga algerna ökar generellt med ökad halt näring i Östersjön, men sambandet har varit svårt att påvisa för de grunda havsvikarna. Det beror dels på att mattor av trådformiga alger snabbt kan driva in i vikarna från utanförliggande vatten, dels att algerna både tillväxer och försvinner snabbt med förändrade temperatur- och ljusförhållanden. Dessutom kan mängden betande smådjur påverka mängden trådformiga alger i vikarna.

http://hydrophyta.se/media/PDF/Manual_basinventering_115011601650.pdf

Text och dataunderlag:

Data har samlats in av, eller på uppdrag av, länsstyrelserna längs Svealandskusten, Sveriges Lantbruksuniversitet, Upplandsstiftelsen och Stockholms universitet under 2001-2008. Text och bearbetning av Joakim Hansen, expert på grunda vikar och forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum och Havsmiljöinstitutet. Publicerat 2015.